Astrophobos - Corpus [Full Album 2021]

HOT ALBUMS

Astrophobos - Corpus [Full Album 2021]

nonlambo 2021. 11. 13. 08:10

Lyrics to Corpus [Full Album 2021] by Astrophobos

Tracklist:
01. Corpus
Corpus computrescat.
Min hjärnas inre öga förebådar
min kropp i jord bland alla andra fallna,
hur ben och rötter sakta sammanflätas
till murken väv av klippta ödestrådar.
Jag känner bröstet redan börja kallna,
min hud av maskar redan börja ätas.
Det börjar i det ögonblick vi fötts,
det sönderfall som gnager oss till döds.
Corpus computrescat.
En panisk syn som väger tungt som bergen,
en tankens tagg som aldrig slutar nöta,
en klo som borrar in sig i mitt hjärta,
förruttnelse som sprider sig i märgen.
Jag får ett slut på mina tankars röta,
på blicken som är skymd av ständig svärta,
när tidens gång förverkligat sitt hot
och kroppens rester dricks av trädets rot.
Corpus computrescat.
02. Utrotning
Dö, och bidra till min utopi,
den sista mänskliga generationen.
All värdighet har kvävts och jag vill bli
Herostratos för civilisationen.
Låt släktet helt uppryckas med sin rot
och krossas under kval och kataklysmer.
Jag längtar landskap täckta utav sot
och mänsklighetens sista paroxysmer.
Jag är handen över världens hals,
som fylld av vrede stoppar artens luft.
Jag genomför det verk som jag befalls
av världens allra sista uns förnuft.
Som Elagabalus violer föll,
låt ofärd regna ned tills varje sinne
har åderlåtits på den smuts det höll
och allt har tömts ur mänsklighetens minne.
Låt släktet helt uppryckas med sin rot
och krossas under kval och kataklysmer.
Jag längtar landskap täckta utav sot
och mänsklighetens sista paroxysmer.
Jag tänder facklan med en stadig hand
och obefläckad sinnesro i härden.
Den allra första lågan i en brand
som hungrigt ska kremera hela världen.
Låt släktet helt uppryckas med sin rot
och krossas under kval och kataklysmer.
Jag längtar kroppar täckta utav sot
och mänsklighetens sista paroxysmer.
03. Till Djupet
Bryt upp med din vilja mitt kraniums salar,
häll mjöldrygans kraft i min rämnande hals,
låt tankarna vittra bland askgråa malar
tills hela mitt väsen till slut överfalls
av myllrande vingar som svärmar så nära
att synen förvandlas till eld utan ljus.
Jag känner omättliga munnar förtära
min kropp när jag druckit ur avgrundens krus.
För mig till djupet, men skona mig skräck,
låt min förvittrade kropp bli besatt.
Låt mig upplösas och drunkna i bläck,
bär mig till mörkret i malarnas natt.
Skymningens tätnande dunkel förvrider
i malströmmars virvlar från skuggornas gud
mitt stilla kadaver som aska och sprider
bland myllrande vingar min upplösta hud.
För mig till djupet, men skona mig skräck,
låt min förvittrade kropp bli besatt.
Låt mig upplösas och drunkna i bläck,
bär mig till mörkret i malarnas natt.
Led mig ur djupet förskonad från skräck,
låt min fördärvade kropp bli besatt.
Låt mig förstelna och födas ur bläck,
för mig förändrad ur malarnas natt.
04. Nattvard
Dunklet har lagt sig rätta och skiftande regnslöjor strilar.
Marken är doftande våt. Under den väntar du än.
Knäböjd över den tysta och ensliga plats där du vilar,
med mina händer och lugn, gräver jag fram dig igen.
Nattluften fylls av din tunga och lockande doft av kadaver.
Tiden står still när din mun öppnar sig utan ett ljud.
Driven av hunger befriar jag kroppar som andra begraver.
Svart som en tjärn är din blick, vitnad som marmor din hud.
Givmilt ger du dig själv som lindring till dem som är svultna.
Andra som ätit av dig myllrar nu fram ur din buk.
Jag har fått möta dig innan du fullständigt hunnit förmultna.
Tänderna biter din hud, jordkall och vaxartat mjuk.
Nattluften fylls av din tunga och lockande doft av kadaver.
Snart är din varelse klädd helt i förruttnelsens skrud.
Driven av hunger befriar jag kroppar som andra begraver.
Svart som en tjärn är din blick, vitnad som marmor din hud.
05. Svärta
Ut ur de ruttnande tankarnas tunga och askgrå kokonger
sipprar ett osande, svart krälande mörker som väckts.
Svärtan gör intrång i hjärtat och allting förtärs av en brännande ånger,
fortsätter fräta dig tills ljuset inom dig har släckts.
06. Liktal
Kväv det sista ljudet av min röst,
hör på tynandet av mina skrin.
Gröp allt innanmäte ur mitt bröst,
töm min kalk på sista droppen vin.
Sorglöst avsked från att finnas.
Levnad ingen kommer minnas.
Hör mitt sista läte,
se mitt innanmäte.
Sprid mitt kött, låt marken bli min grift.
Bota mig från livets beska gift.
Sorglöst avsked från att finnas.
Levnad ingen kommer minnas.
Hör mitt sista läte,
se mitt innanmäte.
Nu svartnar det sakta och solen går ned,
jag välkomnar mörkret som skymningen bär.
Så kapas min släktlinjes smittade led
och sjukdomen utplånas här.
Så omdanas insidans vanställda form.
En gapande tomhet tar äntligen vid
och ersätter bröstkorgens rasande storm
med bleke i obruten tid.
Hör mitt sista läte,
se mitt innanmäte.
Ät mitt innanmäte.
07. Under Jord
Gravdjupets väntande famn är mitt hopp
där nere kan vemodet hindras.
Riv ut mitt inre och lös upp min kropp,
i jorden ska smärtorna lindras.
Kroppen täcks.
Hoppet väcks.
Under jord.
Där krälar masken.
Där upphör nöden.
Där når jag glömskan.
Där väntar döden.
Tankarna dras dit, där allting förgäts
och stillheten når alla själar.
Ögonen svartnar och tankarna äts
där maskar i tusental krälar.
Inget kan ansätta det som är dött,
det vilar när vindarna viner.
Omsvep mitt sinne och multna mitt kött,
lägg allting i tysta ruiner.
Kroppen täcks.
Hoppet väcks.
Under jord.
Där slukas köttet.
Där väntar friden.
Där multnar huden.
Där stannar tiden.
Där krälar masken.
Där upphör nöden.
Där når jag glömskan.
Där väntar döden.

저작자표시 비영리 변경금지 (새창열림)